Nyårsspelet

Året börjar lida mot sitt slut. Det brukar ge upphov till summeringar av olika slag. Vilka var de stora rubrikerna under året? Var fanns sensationerna? Vad kom oväntat?

En sammanfattning sätter allting bättre på plats. Tänker jag på början av året så här generellt kommer jag inte att tänka på just någonting, kommer inte ihåg. Det är antagligen ganska ovidkommande att jag inte minns, vad spelar det för roll? Det händer mycket hela tiden verkar det som, men en stor del av det aktuella spolas också ganska fort bort eller flyter formlöst omkring i det så kallade nyhetsflödet. Ett jämntjockt Sote till exempel.

Tänker jag på slutåret blir det typ #meetoo och västmetron som kan plockas fram i mitt kartotek över det gångna året. Och bättre kommer det väl inte att bli under åren framöver, med mitt minne alltså. Den inlärda lineära tidsuppfattningen har kanske fått sig en törn, min tidsuppfattning har alldeles klart fått det. Centralminnet sprakar gnistor och är överbelastat. Eller är det kanske bara frågan om att kunna sålla rätt, vad är av betydelse och vad är rent ut sagt avfall i raden händelser vi konstant blir serverade?

Tänk dig en lek eller ett spel då du firar nyårsafton på en fest där alla inbjudna ska redogöra för vad som hände i världen under året. Kostar inget, högst bara lite pappersmaterial och några pennor. Smäll pappren på bordet och ge alla gäster en penna var. På pappren har du indelat året med årets alla månader och lämnat plats för kommentarer därunder. 

Ingen får googla, ingen får kolla i Outlook-kalendern eller använda andra applikationer, ingen får ringa upp de släktingar som ännu minns något. Här bjuds det alltså inte på några livlinor eller någon sista utväg. Allt som framställs i spalterna för kommentarer ska bygga på det egna minnet. Det är spelets regler.

Vill man försöka hålla elitnivå i spelet ska man endast hänvisa till händelser ute i samhället, men för att underlätta allas plåga kan man också gå ner på allmogenivå och även tillåta spelarna att minnas upplevelser i privatlivet. Vad gjorde du i mars 2017? Minns du det?

Vinnaren är utan vidare den som skrivit ner mest, vilket betyder att kontrollanten onekligen får det jobbigt. Men då jobbet är gjort får värden åtminstone en hel massa material som underlag för olika samtal om hen så vill. Senast nu är det dags att dra fram lådvinet om man inte har gjort det tidigare.

Jag har alltid varit barnsligt förtjust i det kronologiska. Förenklat: när tog någonting sats och när blåstes spelet av? Vad hände däremellan? Fortfarande kan man i arbetslivet ha en massa nonstop-projekt på gång som för alla parter är tämligen ineffektiva, låter bekant eller hur? Ingen minns längre när man påbörjade projektet, frågar man runt kan det för någon ha pågått i två, tre år medan sanningen är fem år. Tidsuppfattningen blir grumligare ju mer tid som förflyter, så är det bara. Därför tror jag att det alltid är bra med en tillbakablick på det man har gjort eller en kronologisk indelning av något slag.

Lika barn leka bäst?

Att skapa en dynamisk vi-anda hör säkert inte till den lättaste uppgiften ju större företag det är fråga om. Ändå är det viktigt att kunna intyga andra om att en sådan existerar och att man har lyckats, något annat vill man väl inte. Det är viktigt det här med arbetstrivsel. Men vi trivs ju alla på så olika sätt och därför behöver vi mätare som indikerar på att allt står rätt till. I det stora hela. Kvar blir oftast smärtpunkter som ingen vill ta sig an, någon gör kanske ett försök då och då för att verkligen lyssna, tills de lämnas och glöms bort. Man håller i stället sitt fokus på det som är tryggt och går att mäta med goda resultat. Man poängterar att man vill föra en öppen dialog, men hur ofta gör man det ändå på riktigt? Vem uppmanas att säga sina åsikter högt och vem borde tystas ner istället? Vem har den rätta inställningen?

Just nu är det modernt att berätta historier. I en sådan utsträckning att intresset för fenomenet högst antagligen redan börjat falna. Företagets fina historia ska basuneras ut på sätt eller annat. Historieberättandet motiveras med att man sålunda minns företaget bättre. Man har lättare att erinra sig det berättade eftersom det är anknutet till en berättelse. Inget att säga där, det förhåller sig säkert så. Så länge man funderar på hur man vill skildra sin historia. Att kopiera andras framställningar i den mån det är möjligt är tråkigt. Men det är tryggt.

Så till rubriken efter den här inledningen. Lika barn leka bäst. När ska vi komma ifrån det? På arbetsplatser finns det alltid grupperingar och inre klickar, så är det bara. Det är vi vana vid från andra kontexter också. Vi kan inte utan vidare platsa in överallt. Antagligen inte heller var som helst i de sociala medierna. När kutymen är den att allt fler arbetstagare förväntas ivrigt marknadsföra sitt företag på olika kanaler har jag ofta undrat på rollfördelningen här. Är den rättvis? Vem följer vem och vem uppbackar vem? Det är sannerligen på gränsen till att man blir riktigt pinsam och patetisk om man för det här på tal. Är man utanför som en sparv i tranedansen? Man kanske blir uppmanad att vara med, men så vill ingen följa dig eller gilla dig. Vad säger det? Man ska marknadsföra företaget, sporra ledningen och hashtagga tillställningar med kluriga ord för brinnande livet och allt man orkar, men så lämnas man ensam i olika sammanhang utan att någon gillar eller tvittrar dina genmälen. Det är som att tystas ner tycker jag. Att sakna betydelse. Om inte detta är ett slags rakt ställningstagande och okollegialt beteende så vad är det då?

Jag har gjort några torftiga försök några gånger och försökt diskutera det här med olika personer, antingen på jobbet eller privat, men märkt att ingen trivs i den här diskussionen. Många har skruvat på sig besvärat och tyckt att allt ändå är frivilligt, kopplat till eget initiativ och intresse osv. Olikt beteende i de sociala medierna, alla kan inte följa alla osv. Flödet täpps till. Men hur delar vi vår information om fördelningen i många avseenden är i obalans? Om man verkligen hade ambitionen att frångå hierarkiska strukturer skulle man väl börja med att kartlägga hur det står till på den här fronten eftersom det här kommer att bli vardag.  Estraden ska vara tillgänglig för alla när man väl gått in för det och uppbackningen ska vara ömsesidig. Att tro att arbetstagare är lakejer som ska stå givakt och gilla när något stort är på gång tycker jag att är föråldrat.   

Kan man säga högt att man inte vet?

Häromkvällen var jag och min dotter ute och rastade hunden. Det är något vi gör rätt ofta tillsammans. Under våra promenader brukar vi hinna gå igenom det senaste, men samtidigt har vi också som vana att reflektera över ganska besynnerliga saker och väldigt ofta fantisera dessutom. Att fantisera och föreställa sig olika tokiga situationer tror jag att är en stark sida speciellt hos oss kvinnor, men det kan ju hända att jag bommar här. Men roligt är det i varje fall.

Medan vi promenerade talade vi om hur svårt det ibland kan vara att medge högt för andra att man inte vet någonting, inte hört den senaste nyheten eller att man kanske inte längre kommer ihåg det man borde komma ihåg. Min dotter hade samma dag varit med om att eleverna under en lektion blivit tillfrågade om de kom ihåg ett rasistiskt händelseförlopp som hade skett utomlands för kanske ett halvt år sedan. En stor del av eleverna visade sig komma ihåg det skedda genom att räcka upp handen. Hur många gånger har man inte upplevt det där? Det är ju pinsamt att inte veta. Att sitta där på sin pall och vara den enda som inte vet, det går ju inte för sig. Att veta är att ha makten. Istället räcker man osäkert upp handen och hoppas att ingen genomskådar en.  

Det lustiga är att man hur lätt som helst tar intryck av andra. Som ett flockdjur följer man efter. Men om man väljer att tänka efter och stå för den egna uppfattningen kan mottagandet bli intressant. Fastän det gäller petitesser kan någon annan högt förundra sig över det man inte vet. Vad ska man svara på det? Nej, jag vet faktiskt inte. Nej, nu kommer jag inte ihåg hur det förhåller sig.

Det här kan kanske inte tillämpas i alla situationer, ibland måste vetandet vara vattentätt och man måste komma ihåg. Men att bråka om kunnandet när det gäller nyheter som starkt påminner om varandra är väl att gå lite för långt?

Jag försökte trösta med att det aldrig tar slut. Men det är väl inte att trösta. Vuxna kan ofta bete sig väldigt infantilt i just sådana här situationer, många skådespel kan bli riktigt tillspetsade om det vill sig. Jag ska åtminstone försöka minnas vår diskussion och bli mer uppriktig nästa gång jag inte vet.  

 

När orden börjar sakna sin betydelse

Alla minns säkert läraren som hade sina manér under lektionerna. Som elev hade man svårt att koncentrera sig på den pågående undervisningen, man väntade istället på följande gång hen skulle uträtta sin ritual, vad det nu än må ha varit. En av mina professorer brukade ha som vana att skriva en ytterst svårläst, liten text på tavlan under sina föreläsningar. Varje gång när han närmade sig tavlan snuddade hans huvud vid tofsen på bandet som hängde ner från projektorduken. Det blev lite av en lek för mig att följa med hur många gånger han vidrörde bandet. Som att sitta och dra streck på pappret varje gång det skedde. Det nästan obegripliga som stod på tavlan har inte etsat sig i mitt minne. Förutom bandet minns jag att han var väldigt trevlig.

Jag tror inte att jag var ensam i mina iakttagelser, inte heller med den avbrutna koncentrationen. Så fungerar många av oss, har själv beundrat dem som klanderfritt kan koncentrera sig på det väsentliga och inte irrar som jag ofta gör. Men när någonting blir ointressant och någonting helt annat intressant så är man där.

Tänker jag på arbetslivet så blir jag ofta betänksam när vissa ord och termer nästan används som slagord för att övertyga arbetstagarna om att stora förändringar står att vänta. Nya termer smyger plötsligt in i sammanhangen, men kanske inte alltid så att de utan vidare passar in. För att bara nämna två kommer jag t.ex. att tänka på ord som avoimuus och ketteryys som för tillfället används konstant i det finska arbetslivet.

Översatta till svenska kan man kanske tala om öppenhet och smidighet. Med öppenhet kan man väl mena otaliga saker, t.ex. allt från ett företags redovisningsprinciper till det att man accepterar oliktänkande. Det låter fint och festligt när man talar om att man ska inleda en öppen dialog, men betyder det i så fall att den inte fanns tidigare och hur kommer man då att sätta planen i verket? Finns det bevis på att allt kan bli mycket mer öppnare på arbetsplatsen innan följande modeterm hinner ta över? På många ställen har diskussionen säkert behövts och lett till förändringar om man har haft den goda viljan, men antagligen känner många säkert också igen situationen där pratet inte ledde till annat än tomma löften. Förhållanden blir inte bra eller förändras väl inte bara på grund av termer. 

När man i Finland talar om ketterä johtaminen säger man agilt ledarskap i Sverige. Orden härstammar från engelskans agility och har sitt ursprung i IT-världen sedan början på 2000-talet. Grundtanken är det inget fel på, organisationen ska reagera smidigt, agilt, på förändringarna i omvärlden. Men när man vill tillämpa den här smidigheten och talar om den lite överallt undrar jag om den alls vinner mark?  

Missförstå mig inte, termer ska finnas till och nya ord ska bildas. De ger ju struktur åt arbetet. Men om man hör ord upprepas för många gånger utan att man samtidigt kan se vilka följderna blir i det egna arbetet börjar de sakna sin betydelse. Det blir samma fenomen som när man sitter och drar streck på pappret, man tappar sitt intresse. Man har sitt fokus på någonting helt annat.     

Pensionsfällan

Idag blir det inget om pensionsreformen. Kan inte låta bli att återkomma till det jag tangerade i min senaste blogg. Pensionsfällan. Den borde lyftas fram allt mer, eftersom den kan ha rätt olika dimensioner.

I veckan offentliggjordes skatteuppgifterna i Finland och det brukar ju som känt ge upphov till moraldiskussioner av olika slag. Elitidrottarnas inkomster diskuterades som vanligt, huruvida en del av dem betalar sina skatter utomlands osv. En annan sak som nådde nyhetströskeln var några före detta världsmästare som berättade om hur bedrövlig läsning deras pensionsutdrag är. Att de som unga inte bekymrade sig för sin pension och att de då inte alls förstod sig på saken. Arbetet de gjorde finansierades till stor del genom t.ex. stipendier eller donationer som inte gav dem rätt till pension.

När man i Sverige talar om pensionsfällan kanske man hänvisar till pensionsplaceringarna arbetstagarna själva borde ansvara för, i den s.k. tjänstepensionen. Vi har ju inte samma system här i Finland, tack och lov – tänker jag ibland, utan vår pensionsintjäning är till grunden inkomstrelaterad. Varje gång jag försöker lära mig något om den svenska pensionsmodellen tappar jag tråden ganska fort. Systemet baserar sig till en del på att arbetstagarna själva ska välja hur de vill placera en del av pensionspengarna och det här har lett till pågående diskussioner om i vilken utsträckning alla är kapabla att göra det. Som jag har förstått det gör pensionsbolagen de här placeringarna för kunden ifall hen inte gör det på utsatt tid eller väljer att inte göra det. Det förekommer variationer i de svenska pensionerna beroende på vilka val man har gjort och då talar man alltså i det här hänseendet om pensionsfällan, det är felplaceringarna syftar man på. Här kan det lätt spåra ur igen, märker jag, byråkraten i mig oroar sig för att någon viktig detalj blir osagd och att jag för läsaren bakom ljuset i min text. Ska ändå försöka mitt bästa med att förenkla allt.

Man talar också om pensionsfällan utgående från livssituationer och när det gäller dem är det lätt att dra paralleller till förhållandena i Finland. Och vilka är då de här livssituationerna?

Räknar upp några exempel nedan:

• Man studerar länge
• Jobbar svart
• Är hemma med barn
• Jobbar deltid t.ex. när barnen är små eller när de egna föräldrarna åldras

Det finns en hel del andra exempel eller fällor man kunde räkna upp, de här är kanske de främsta jag kommer att tänka på. De två sista exemplen berör oftast kvinnor och är värda att lyftas fram. Under de senaste åren har man förbättrat pappornas möjlighet att vara hemma med barnen, men väljer alla att ta vara på den chansen? En del kanske gör det, men jag undrar hur många som utnyttjar ledigheterna till fullo? Man kanske ändå ser tiden hemma med små barn mer som mammornas sak. Attityderna släpar alltid efter. Och det här gäller också kvinnornas. Här behövs mer diskussion också ur pensionsperspektivet. Och till de här punkterna kommer jag säkert ofta att återkomma till, så viktiga är de.   

Jag har själv trampat rakt in i pensionsfällan ett antal gånger redan. Jag studerade länge, var hemma med barnen i flera år och jobbade deltid. Det är lätt att vara efterklok och fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Fastän jag tidigare skrev att vi tack och lov inte har samma pensionssystem som svenskarna, eftersom jag upplever det som så främmande och inte förstår mig på det, så kan det ligga något positivt i att vara tvungen att ta ställning till sin kommande pension. I Finland behöver ingen egentligen göra det, vi litar på att vi får det vi ska få – att systemet tar hand om oss. Den här passiva inställningen kanske också leder till att vi inte bekymrar oss för andra fallgropar. Här kunde vi säkert lära oss lite av svenskarna. Borde vi ”marknadsföra” pensionsintjäningen som något annat för att få alla att inse vad följderna med olika avbrott i yrkeskarriären kan medföra? En ung person förknippar ordet pensionsintjäning med något svårbegripligt som har med den ännu mycket avlägsna framtiden att göra, medan ordet placering eller investering med stor sannolikhet är betydligt attraktivare och lättare att förstå. Termerna borde i vilket fall som helst förklaras i folkmun och ändras till något som är  mer överskådligt, så mycket vågar jag påstå, men har tyvärr ännu inget konkret förslag att komma med. Ändras inte termerna borde vi åtminstone klargöra orsakssambanden på ett bättre sätt.  

17-åringar tjänar in pension – gränsen justerades med ett år

Jag tänker hålla mig till pensionsreformen och dess olika teman i mina blogginlägg ännu under det pågående året. Reformen trädde i kraft 1.1.2017 och börjar allt mer ta sin form när året nu lider mot sitt slut. I arbetet har många pusselbitar fallit på plats, men det finns förstås mycket som ännu måste tillämpas i praktiken.

En nyhet är ändringar i pensionsintjäningen från årets början. Pensionsintjäningen ändrades i princip till 1,5 procent av de årliga inkomsterna, undantag finns men dem går jag inte närmare in på här. Tidigare hade personer som fortsatte att jobba efter den egna pensionsåldern möjlighet att tjäna in 4,5 procent av inkomsterna. Det här har man ersatt med en uppskovsförhöjning som beter sig lite annorlunda. Grundtanken med den nya pensionsintjäningen är att den ska vara jämnare för alla oberoende av ålder.

Att tjäna in pension från 17 års ålder är också en nyhet. Åldersgränsen sänktes med andra ord med ett år. Till år 2005 var gränsen 23 år och den gränsen gäller fortfarande t.ex. för mig som är född på 70-talet. Jag har ibland märkt att en missuppfattning är att intjäningen skulle ändras retroaktivt enligt de nya bestämmelserna, men så är det alltså inte. Det nya nu är att 17-åringar kan tjäna in pension då de sommarjobbar eller har något tidsbundet jobb, naturligtvis också som fast anställda. Det sistnämnda är kanske mindre vanligt.

Själv har jag följt med de senaste diskussionerna om nollavtal som unga ofta kan bli erbjudna då de blir rekryterade. Med en gymnasieelev i huset försöker jag vara lyhörd i de här diskussionerna, man vet ju aldrig. För unga kan det ta flera år innan de får en ordinarie anställning. Orsakerna kan vara flera, man kanske studerar eller är hemma med små barn – det man i Sverige ganska träffande har beskrivit som pensionsfällan. Därför är det synnerligen viktigt att de är medvetna om hurdana följder avtalen kan ha för dem, eftersom det kan ha rent ekonomiska följder. Även sådana som påverkar deras pension i framtiden. Men att en 17-åring idag skulle bekymra sig för sin pension är väl i och för sig en ganska lösryckt tanke? Därför behövs den här informationen redan i inledningsskedet av yrkeskarriären. På den här fronten finns en hel del att förbättra, tycker jag. Det är att ta ansvar för de unga.  

Den nya pensionsåldern

Mantran inom pensionsbranschen har länge varit att utvecklingen inte är hållbar om vi inte fortsätter jobba längre eller höjer pensionsåldern. Med den färska pensionsreformen som infördes i början på det här året är det då gjort. Vi har höjt pensionsåldern. De som går i pension under de närmaste åren drabbas ändå inte nämnvärt av förhöjningarna, enligt min mening. Den nedre gränsen för ålderspension, dvs då man tidigast kan gå i pension, stiger gradvis. Hittills har den nedre gränsen för pensionering i princip varit 63 år. Undantagen är t.ex. de personliga och yrkesbaserade pensionsåldrarna inom den offentliga sektorn.

Den senaste stora pensionsreformen från år 2005 eftersträvade också att senarelägga pensioneringen för arbetstagarna och precis som nu var fokus på den ökade livslängden. Då införde man den flexibla modellen för pensionering vars huvudsyfte var att personer kunde ta ut sin ålderspension i en ålder mellan 63–68 år. I den nya reformen har man valt att bibehålla flexibiliteten.   

De som är födda år 1955 är den första årskullen som berörs av reformen, för dem blir den nedre gränsen 63 år och tre månader. För 1956 födda blir gränsen 63 år och sex månader, för 1957 födda 63 år och nio månader osv. Förhöjningen sker gradvis med tre månader i taget till 65 år. Vad gränsen blir för personer som är födda 1965 och senare vet man inte för tillfället, gränserna fastställs senare. Exaktare uppgifter finns att se här.

Samtidigt höjer man också på den övre gränsen för pensionsintjäning. Då den nu är 68 år höjs den på motsvarande sätt gradvis till 70 år. När man diskuterat den här gränsen har den ofta förväxlats med den nedre gränsen och därför har många felaktigt utgått ifrån att pensionsåldern höjs till 70 år. Att medierna hänvisat till den övre gränsen kan måhända vara en omedveten miss eller ett sätt att skapa rubriker. Att vara tvungen att villkorslöst arbeta till 70 års ålder låter väl onekligen ganska ansträngande och för många arbetstagare som en omöjlig uppgift. Men så är fallet alltså inte, åtminstone inte för dem som går i pension inom de närmaste tio åren. Hur gränsdragningen sker för yngre generationer vet vi inte ännu, men högst sannolikt kommer den nedre gränsen att höjas från den nu fastställda gränsen på 65 år. Det kan verka obarmhärtigt, men å andra sidan utgår vi idag ifrån att livslängden fortsätter att öka. Då arbetspensionssystemet grundades på 1960-talet var pensionstiden i genomsnitt ca tio år. Och varför skulle man inte nu höja pensionsåldern när alla undersökningar vittnar om att majoriteten av oss lever allt längre och sundare dessutom? Förtidspensionerna har ju inte avskaffats. De existerar fortfarande och är ett alternativ för personer som kanske vill gå ner i arbetstid under de sista åren inför pensioneringen.

När reformer görs utgår man ofta ifrån att det finns vinnare eller förlorare när förnyelserna står klara. I synnerhet de som klart upplever sig tillhöra den sistnämnda kategorin. Onyanserade diskussioner har också hittat hem här. Det är en omöjlig uppgift att samtidigt både bevara och förnya pensionssystemet utan att någon drabbas lite. Att kunna förutspå framtidens arbetsmarknad och hur den påverkar just din pension är inte heller lätt. Skulle man förenkla allt finns det ett råd att följa om man vill uppnå en tillräcklig pension: att jobba så länge man kan och se till att inkomsterna håller sträcket i jämförelser. Oftast lättare sagt än gjort. Förbättringar faller lätt i glömska när en uppfattad kränkning står i fokus. Det är inte så länge sedan den allmänna pensionsåldern de facto var 65 år för majoriteten av arbetstagarna inom den offentliga sektorn. Det här är situationen nu, men ingenting är bestående. En ny reform är kanske aktuell om tio år och vilken dess tyngdpunkt blir får tiden visa.

Varför blogg?

Jag har redan under en längre tid känt för att skriva blogg. Som finlandssvensk pensionssakkunnig vill jag också försöka hänga med på ett hörn. För många utomstående kan pensionsbranschen fortfarande verka ytterst tråkig och byråkratisk. Man har kanske ingen konkret erfarenhet av pensionsförsäkring ännu, allt bygger på föreställningar av något slag. Missuppfattningar som jobb med pensioner = jobb som berör åldringar. För inte så länge sedan när jag stötte på en bekant utgick hon ifrån att jag jobbar med åldringar när jag berättade för henne om mitt jobb. Jag minns att jag nästan blev mållös när hon utan vidare drog parallellen att jobbet inom branschen bara skulle gälla den äldre befolkningen. En annan sak jag ofta stöter på i de här sammanhangen är uppfattningen om att pensioner = urtråkig byråkrati. Så här har ni det, om jag lyckas med att lyfta fram några andra synvinklar och väcka någon ny tanke om vad som händer i den slutna pensionsvärlden uppfattar jag det som ett gott resultat.  

Att bli hörd på svenska i sociala medier i Finland kan tyvärr kanske jämföras med en försiktig viskning bland högljudda rop, men det beror väl säkert också mycket på innehållet. Plattformen för min blogg är det finska arbetslivet, men jag kommer att försöka få in vinklingar från Sverige och källor på svenskt håll.

I det jag skriver representerar jag mig själv, det är ju naturligtvis självklart kan någon tänka, men jag vill ändå understryka det i det här skedet. I en tid där polarisering och onyanserat tal lätt tar över i diskussionerna är jag kanske rädd för att bli misstolkad. Den bävan är antagligen väl bekant för alla i inledningsskedet av bloggskrivandet.

I väldigt många diskussioner som berör arbetslivet målar man fram ytterlighetsbilder och själv upplever jag dem som minst sagt skrämmande när jag tänker på kommande generationer. Eller är det i mitt fall bara frågan om en typisk medelålderskris? Arbetslivet i framtiden – hur ser det ut? Tänker vi då på arbetslivet om ett år, fem år eller tjugo år? Hur framtidens arbetsliv framställs för läsarna i olika artiklar kan ibland vara dunkel, eftersom man glömmer bort att avgränsa det till ett särskilt tidsomfång. Arbetslivsfrågor täcker allt som har med arbete att göra, inställningar, attityder, växelverkan, arbetsförmåga, samarbetsvilja osv. Den listan tar aldrig slut och det är enligt min uppfattning också det som gör det så fascinerande. Förenklat kan en arbetslivsfråga på individuell nivå gälla t.ex. arbetstagarens motivation att utföra sitt arbete medan frågan när det gäller en mer kollektiv nivå kan bestå av forskning i något ämne som pågått i flera år och inbegriper en stor mängd data.

Därför tycker jag också att det ska bli roligt att få reflektera över olika ämnen som antagligen berör för stunden, det kan vara något jag själv råkat ut för eller läst om, något som helt enkelt väckt mitt intresse. Jag försöker ändå i mån av möjlighet hålla mig till mina ämnen, men om jag känner mig själv rätt kan jag också snubbla in på sidospår. Enkla saker i vardagen brukar också beröra mig rätt mycket.