Den nya pensionsåldern

Mantran inom pensionsbranschen har länge varit att utvecklingen inte är hållbar om vi inte fortsätter jobba längre eller höjer pensionsåldern. Med den färska pensionsreformen som infördes i början på det här året är det då gjort. Vi har höjt pensionsåldern. De som går i pension under de närmaste åren drabbas ändå inte nämnvärt av förhöjningarna, enligt min mening. Den nedre gränsen för ålderspension, dvs då man tidigast kan gå i pension, stiger gradvis. Hittills har den nedre gränsen för pensionering i princip varit 63 år. Undantagen är t.ex. de personliga och yrkesbaserade pensionsåldrarna inom den offentliga sektorn.

Den senaste stora pensionsreformen från år 2005 eftersträvade också att senarelägga pensioneringen för arbetstagarna och precis som nu var fokus på den ökade livslängden. Då införde man den flexibla modellen för pensionering vars huvudsyfte var att personer kunde ta ut sin ålderspension i en ålder mellan 63–68 år. I den nya reformen har man valt att bibehålla flexibiliteten.   

De som är födda år 1955 är den första årskullen som berörs av reformen, för dem blir den nedre gränsen 63 år och tre månader. För 1956 födda blir gränsen 63 år och sex månader, för 1957 födda 63 år och nio månader osv. Förhöjningen sker gradvis med tre månader i taget till 65 år. Vad gränsen blir för personer som är födda 1965 och senare vet man inte för tillfället, gränserna fastställs senare. Exaktare uppgifter finns att se här.

Samtidigt höjer man också på den övre gränsen för pensionsintjäning. Då den nu är 68 år höjs den på motsvarande sätt gradvis till 70 år. När man diskuterat den här gränsen har den ofta förväxlats med den nedre gränsen och därför har många felaktigt utgått ifrån att pensionsåldern höjs till 70 år. Att medierna hänvisat till den övre gränsen kan måhända vara en omedveten miss eller ett sätt att skapa rubriker. Att vara tvungen att villkorslöst arbeta till 70 års ålder låter väl onekligen ganska ansträngande och för många arbetstagare som en omöjlig uppgift. Men så är fallet alltså inte, åtminstone inte för dem som går i pension inom de närmaste tio åren. Hur gränsdragningen sker för yngre generationer vet vi inte ännu, men högst sannolikt kommer den nedre gränsen att höjas från den nu fastställda gränsen på 65 år. Det kan verka obarmhärtigt, men å andra sidan utgår vi idag ifrån att livslängden fortsätter att öka. Då arbetspensionssystemet grundades på 1960-talet var pensionstiden i genomsnitt ca tio år. Och varför skulle man inte nu höja pensionsåldern när alla undersökningar vittnar om att majoriteten av oss lever allt längre och sundare dessutom? Förtidspensionerna har ju inte avskaffats. De existerar fortfarande och är ett alternativ för personer som kanske vill gå ner i arbetstid under de sista åren inför pensioneringen.

När reformer görs utgår man ofta ifrån att det finns vinnare eller förlorare när förnyelserna står klara. I synnerhet de som klart upplever sig tillhöra den sistnämnda kategorin. Onyanserade diskussioner har också hittat hem här. Det är en omöjlig uppgift att samtidigt både bevara och förnya pensionssystemet utan att någon drabbas lite. Att kunna förutspå framtidens arbetsmarknad och hur den påverkar just din pension är inte heller lätt. Skulle man förenkla allt finns det ett råd att följa om man vill uppnå en tillräcklig pension: att jobba så länge man kan och se till att inkomsterna håller sträcket i jämförelser. Oftast lättare sagt än gjort. Förbättringar faller lätt i glömska när en uppfattad kränkning står i fokus. Det är inte så länge sedan den allmänna pensionsåldern de facto var 65 år för majoriteten av arbetstagarna inom den offentliga sektorn. Det här är situationen nu, men ingenting är bestående. En ny reform är kanske aktuell om tio år och vilken dess tyngdpunkt blir får tiden visa.