När orden börjar sakna sin betydelse

Alla minns säkert läraren som hade sina manér under lektionerna. Som elev hade man svårt att koncentrera sig på den pågående undervisningen, man väntade istället på följande gång hen skulle uträtta sin ritual, vad det nu än må ha varit. En av mina professorer brukade ha som vana att skriva en ytterst svårläst, liten text på tavlan under sina föreläsningar. Varje gång när han närmade sig tavlan snuddade hans huvud vid tofsen på bandet som hängde ner från projektorduken. Det blev lite av en lek för mig att följa med hur många gånger han vidrörde bandet. Som att sitta och dra streck på pappret varje gång det skedde. Det nästan obegripliga som stod på tavlan har inte etsat sig i mitt minne. Förutom bandet minns jag att han var väldigt trevlig.

Jag tror inte att jag var ensam i mina iakttagelser, inte heller med den avbrutna koncentrationen. Så fungerar många av oss, har själv beundrat dem som klanderfritt kan koncentrera sig på det väsentliga och inte irrar som jag ofta gör. Men när någonting blir ointressant och någonting helt annat intressant så är man där.

Tänker jag på arbetslivet så blir jag ofta betänksam när vissa ord och termer nästan används som slagord för att övertyga arbetstagarna om att stora förändringar står att vänta. Nya termer smyger plötsligt in i sammanhangen, men kanske inte alltid så att de utan vidare passar in. För att bara nämna två kommer jag t.ex. att tänka på ord som avoimuus och ketteryys som för tillfället används konstant i det finska arbetslivet.

Översatta till svenska kan man kanske tala om öppenhet och smidighet. Med öppenhet kan man väl mena otaliga saker, t.ex. allt från ett företags redovisningsprinciper till det att man accepterar oliktänkande. Det låter fint och festligt när man talar om att man ska inleda en öppen dialog, men betyder det i så fall att den inte fanns tidigare och hur kommer man då att sätta planen i verket? Finns det bevis på att allt kan bli mycket mer öppnare på arbetsplatsen innan följande modeterm hinner ta över? På många ställen har diskussionen säkert behövts och lett till förändringar om man har haft den goda viljan, men antagligen känner många säkert också igen situationen där pratet inte ledde till annat än tomma löften. Förhållanden blir inte bra eller förändras väl inte bara på grund av termer. 

När man i Finland talar om ketterä johtaminen säger man agilt ledarskap i Sverige. Orden härstammar från engelskans agility och har sitt ursprung i IT-världen sedan början på 2000-talet. Grundtanken är det inget fel på, organisationen ska reagera smidigt, agilt, på förändringarna i omvärlden. Men när man vill tillämpa den här smidigheten och talar om den lite överallt undrar jag om den alls vinner mark?  

Missförstå mig inte, termer ska finnas till och nya ord ska bildas. De ger ju struktur åt arbetet. Men om man hör ord upprepas för många gånger utan att man samtidigt kan se vilka följderna blir i det egna arbetet börjar de sakna sin betydelse. Det blir samma fenomen som när man sitter och drar streck på pappret, man tappar sitt intresse. Man har sitt fokus på någonting helt annat.