söndag 29 oktober 2017

17-åringar tjänar in pension – gränsen justerades med ett år

Jag tänker hålla mig till pensionsreformen och dess olika teman i mina blogginlägg ännu under det pågående året. Reformen trädde i kraft 1.1.2017 och börjar allt mer ta sin form när året nu lider mot sitt slut. I arbetet har många pusselbitar fallit på plats, men det finns förstås mycket som ännu måste tillämpas i praktiken.

En nyhet är ändringar i pensionsintjäningen från årets början. Pensionsintjäningen ändrades i princip till 1,5 procent av de årliga inkomsterna, undantag finns men dem går jag inte närmare in på här. Tidigare hade personer som fortsatte att jobba efter den egna pensionsåldern möjlighet att tjäna in 4,5 procent av inkomsterna. Det här har man ersatt med en uppskovsförhöjning som beter sig lite annorlunda. Grundtanken med den nya pensionsintjäningen är att den ska vara jämnare för alla oberoende av ålder.

Att tjäna in pension från 17 års ålder är också en nyhet. Åldersgränsen sänktes med andra ord med ett år. Till år 2005 var gränsen 23 år och den gränsen gäller fortfarande t.ex. för mig som är född på 70-talet. Jag har ibland märkt att en missuppfattning är att intjäningen skulle ändras retroaktivt enligt de nya bestämmelserna, men så är det alltså inte. Det nya nu är att 17-åringar kan tjäna in pension då de sommarjobbar eller har något tidsbundet jobb, naturligtvis också som fast anställda. Det sistnämnda är kanske mindre vanligt.

Själv har jag följt med de senaste diskussionerna om nollavtal som unga ofta kan bli erbjudna då de blir rekryterade. Med en gymnasieelev i huset försöker jag vara lyhörd i de här diskussionerna, man vet ju aldrig. För unga kan det ta flera år innan de får en ordinarie anställning. Orsakerna kan vara flera, man kanske studerar eller är hemma med små barn – det man i Sverige ganska träffande har beskrivit som pensionsfällan. Därför är det synnerligen viktigt att de är medvetna om hurdana följder avtalen kan ha för dem, eftersom det kan ha rent ekonomiska följder. Även sådana som påverkar deras pension i framtiden. Men att en 17-åring idag skulle bekymra sig för sin pension är väl i och för sig en ganska lösryckt tanke? Därför behövs den här informationen redan i inledningsskedet av yrkeskarriären. På den här fronten finns en hel del att förbättra, tycker jag. Det är att ta ansvar för de unga.  

onsdag 25 oktober 2017

Den nya pensionsåldern

Mantran inom pensionsbranschen har länge varit att utvecklingen inte är hållbar om vi inte fortsätter jobba längre eller höjer pensionsåldern. Med den färska pensionsreformen som infördes i början på det här året är det då gjort. Vi har höjt pensionsåldern. De som går i pension under de närmaste åren drabbas ändå inte nämnvärt av förhöjningarna, enligt min mening. Den nedre gränsen för ålderspension, dvs då man tidigast kan gå i pension, stiger gradvis. Hittills har den nedre gränsen för pensionering i princip varit 63 år. Undantagen är t.ex. de personliga och yrkesbaserade pensionsåldrarna inom den offentliga sektorn.

Den senaste stora pensionsreformen från år 2005 eftersträvade också att senarelägga pensioneringen för arbetstagarna och precis som nu var fokus på den ökade livslängden. Då införde man den flexibla modellen för pensionering vars huvudsyfte var att personer kunde ta ut sin ålderspension i en ålder mellan 63–68 år. I den nya reformen har man valt att bibehålla flexibiliteten.   

De som är födda år 1955 är den första årskullen som berörs av reformen, för dem blir den nedre gränsen 63 år och tre månader. För 1956 födda blir gränsen 63 år och sex månader, för 1957 födda 63 år och nio månader osv. Förhöjningen sker gradvis med tre månader i taget till 65 år. Vad gränsen blir för personer som är födda 1965 och senare vet man inte för tillfället, gränserna fastställs senare. Exaktare uppgifter finns att se här.

Samtidigt höjer man också på den övre gränsen för pensionsintjäning. Då den nu är 68 år höjs den på motsvarande sätt gradvis till 70 år. När man diskuterat den här gränsen har den ofta förväxlats med den nedre gränsen och därför har många felaktigt utgått ifrån att pensionsåldern höjs till 70 år. Att medierna hänvisat till den övre gränsen kan måhända vara en omedveten miss eller ett sätt att skapa rubriker. Att vara tvungen att villkorslöst arbeta till 70 års ålder låter väl onekligen ganska ansträngande och för många arbetstagare som en omöjlig uppgift. Men så är fallet alltså inte, åtminstone inte för dem som går i pension inom de närmaste tio åren. Hur gränsdragningen sker för yngre generationer vet vi inte ännu, men högst sannolikt kommer den nedre gränsen att höjas från den nu fastställda gränsen på 65 år. Det kan verka obarmhärtigt, men å andra sidan utgår vi idag ifrån att livslängden fortsätter att öka. Då arbetspensionssystemet grundades på 1960-talet var pensionstiden i genomsnitt ca tio år. Och varför skulle man inte nu höja pensionsåldern när alla undersökningar vittnar om att majoriteten av oss lever allt längre och sundare dessutom? Förtidspensionerna har ju inte avskaffats. De existerar fortfarande och är ett alternativ för personer som kanske vill gå ner i arbetstid under de sista åren inför pensioneringen.
När reformer görs utgår man ofta ifrån att det finns vinnare eller förlorare när förnyelserna står klara. I synnerhet de som klart upplever sig tillhöra den sistnämnda kategorin. Onyanserade diskussioner har också hittat hem här. Det är en omöjlig uppgift att samtidigt både bevara och förnya pensionssystemet utan att någon drabbas lite. Att kunna förutspå framtidens arbetsmarknad och hur den påverkar just din pension är inte heller lätt. Skulle man förenkla allt finns det ett råd att följa om man vill uppnå en tillräcklig pension: att jobba så länge man kan och se till att inkomsterna håller sträcket i jämförelser. Oftast lättare sagt än gjort. Förbättringar faller lätt i glömska när en uppfattad kränkning står i fokus. Det är inte så länge sedan den allmänna pensionsåldern de facto var 65 år för majoriteten av arbetstagarna inom den offentliga sektorn. Det här är situationen nu, men ingenting är bestående. En ny reform är kanske aktuell om tio år och vilken dess tyngdpunkt blir får tiden visa.

lördag 14 oktober 2017

Varför blogg?


Jag har redan under en längre tid känt för att skriva blogg. Som finlandssvensk pensionssakkunnig vill jag också försöka hänga med på ett hörn. För många utomstående kan pensionsbranschen fortfarande verka ytterst tråkig och byråkratisk. Man har kanske ingen konkret erfarenhet av pensionsförsäkring ännu, allt bygger på föreställningar av något slag. Missuppfattningar som jobb med pensioner = jobb som berör åldringar. För inte så länge sedan när jag stötte på en bekant utgick hon ifrån att jag jobbar med åldringar när jag berättade för henne om mitt jobb. Jag minns att jag nästan blev mållös när hon utan vidare drog parallellen att jobbet inom branschen bara skulle gälla den äldre befolkningen. En annan sak jag ofta stöter på i de här sammanhangen är uppfattningen om att pensioner = urtråkig byråkrati. Så här har ni det, om jag lyckas med att lyfta fram några andra synvinklar och väcka någon ny tanke om vad som händer i den slutna pensionsvärlden uppfattar jag det som ett gott resultat.  

Att bli hörd på svenska i sociala medier i Finland kan tyvärr kanske jämföras med en försiktig viskning bland högljudda rop, men det beror väl säkert också mycket på innehållet. Plattformen för min blogg är det finska arbetslivet, men jag kommer att försöka få in vinklingar från Sverige och källor på svenskt håll.

I det jag skriver representerar jag mig själv, det är ju naturligtvis självklart kan någon tänka, men jag vill ändå understryka det i det här skedet. I en tid där polarisering och onyanserat tal lätt tar över i diskussionerna är jag kanske rädd för att bli misstolkad. Den bävan är antagligen väl bekant för alla i inledningsskedet av bloggskrivandet.

I väldigt många diskussioner som berör arbetslivet målar man fram ytterlighetsbilder och själv upplever jag dem som minst sagt skrämmande när jag tänker på kommande generationer. Eller är det i mitt fall bara frågan om en typisk medelålderskris? Arbetslivet i framtiden – hur ser det ut? Tänker vi då på arbetslivet om ett år, fem år eller tjugo år? Hur framtidens arbetsliv framställs för läsarna i olika artiklar kan ibland vara dunkel, eftersom man glömmer bort att avgränsa det till ett särskilt tidsomfång. Arbetslivsfrågor täcker allt som har med arbete att göra, inställningar, attityder, växelverkan, arbetsförmåga, samarbetsvilja osv. Den listan tar aldrig slut och det är enligt min uppfattning också det som gör det så fascinerande. Förenklat kan en arbetslivsfråga på individuell nivå gälla t.ex. arbetstagarens motivation att utföra sitt arbete medan frågan när det gäller en mer kollektiv nivå kan bestå av forskning i något ämne som pågått i flera år och inbegriper en stor mängd data.

Därför tycker jag också att det ska bli roligt att få reflektera över olika ämnen som antagligen berör för stunden, det kan vara något jag själv råkat ut för eller läst om, något som helt enkelt väckt mitt intresse. Jag försöker ändå i mån av möjlighet hålla mig till mina ämnen, men om jag känner mig själv rätt kan jag också snubbla in på sidospår. Enkla saker i vardagen brukar också beröra mig rätt mycket.