Kan man säga högt att man inte vet?

Häromkvällen var jag och min dotter ute och rastade hunden. Det är något vi gör rätt ofta tillsammans. Under våra promenader brukar vi hinna gå igenom det senaste, men samtidigt har vi också som vana att reflektera över ganska besynnerliga saker och väldigt ofta fantisera dessutom. Att fantisera och föreställa sig olika tokiga situationer tror jag att är en stark sida speciellt hos oss kvinnor, men det kan ju hända att jag bommar här. Men roligt är det i varje fall.

Medan vi promenerade talade vi om hur svårt det ibland kan vara att medge högt för andra att man inte vet någonting, inte hört den senaste nyheten eller att man kanske inte längre kommer ihåg det man borde komma ihåg. Min dotter hade samma dag varit med om att eleverna under en lektion blivit tillfrågade om de kom ihåg ett rasistiskt händelseförlopp som hade skett utomlands för kanske ett halvt år sedan. En stor del av eleverna visade sig komma ihåg det skedda genom att räcka upp handen. Hur många gånger har man inte upplevt det där? Det är ju pinsamt att inte veta. Att sitta där på sin pall och vara den enda som inte vet, det går ju inte för sig. Att veta är att ha makten. Istället räcker man osäkert upp handen och hoppas att ingen genomskådar en.  

Det lustiga är att man hur lätt som helst tar intryck av andra. Som ett flockdjur följer man efter. Men om man väljer att tänka efter och stå för den egna uppfattningen kan mottagandet bli intressant. Fastän det gäller petitesser kan någon annan högt förundra sig över det man inte vet. Vad ska man svara på det? Nej, jag vet faktiskt inte. Nej, nu kommer jag inte ihåg hur det förhåller sig.

Det här kan kanske inte tillämpas i alla situationer, ibland måste vetandet vara vattentätt och man måste komma ihåg. Men att bråka om kunnandet när det gäller nyheter som starkt påminner om varandra är väl att gå lite för långt?

Jag försökte trösta med att det aldrig tar slut. Men det är väl inte att trösta. Vuxna kan ofta bete sig väldigt infantilt i just sådana här situationer, många skådespel kan bli riktigt tillspetsade om det vill sig. Jag ska åtminstone försöka minnas vår diskussion och bli mer uppriktig nästa gång jag inte vet.  

 

När orden börjar sakna sin betydelse

Alla minns säkert läraren som hade sina manér under lektionerna. Som elev hade man svårt att koncentrera sig på den pågående undervisningen, man väntade istället på följande gång hen skulle uträtta sin ritual, vad det nu än må ha varit. En av mina professorer brukade ha som vana att skriva en ytterst svårläst, liten text på tavlan under sina föreläsningar. Varje gång när han närmade sig tavlan snuddade hans huvud vid tofsen på bandet som hängde ner från projektorduken. Det blev lite av en lek för mig att följa med hur många gånger han vidrörde bandet. Som att sitta och dra streck på pappret varje gång det skedde. Det nästan obegripliga som stod på tavlan har inte etsat sig i mitt minne. Förutom bandet minns jag att han var väldigt trevlig.

Jag tror inte att jag var ensam i mina iakttagelser, inte heller med den avbrutna koncentrationen. Så fungerar många av oss, har själv beundrat dem som klanderfritt kan koncentrera sig på det väsentliga och inte irrar som jag ofta gör. Men när någonting blir ointressant och någonting helt annat intressant så är man där.

Tänker jag på arbetslivet så blir jag ofta betänksam när vissa ord och termer nästan används som slagord för att övertyga arbetstagarna om att stora förändringar står att vänta. Nya termer smyger plötsligt in i sammanhangen, men kanske inte alltid så att de utan vidare passar in. För att bara nämna två kommer jag t.ex. att tänka på ord som avoimuus och ketteryys som för tillfället används konstant i det finska arbetslivet.

Översatta till svenska kan man kanske tala om öppenhet och smidighet. Med öppenhet kan man väl mena otaliga saker, t.ex. allt från ett företags redovisningsprinciper till det att man accepterar oliktänkande. Det låter fint och festligt när man talar om att man ska inleda en öppen dialog, men betyder det i så fall att den inte fanns tidigare och hur kommer man då att sätta planen i verket? Finns det bevis på att allt kan bli mycket mer öppnare på arbetsplatsen innan följande modeterm hinner ta över? På många ställen har diskussionen säkert behövts och lett till förändringar om man har haft den goda viljan, men antagligen känner många säkert också igen situationen där pratet inte ledde till annat än tomma löften. Förhållanden blir inte bra eller förändras väl inte bara på grund av termer. 

När man i Finland talar om ketterä johtaminen säger man agilt ledarskap i Sverige. Orden härstammar från engelskans agility och har sitt ursprung i IT-världen sedan början på 2000-talet. Grundtanken är det inget fel på, organisationen ska reagera smidigt, agilt, på förändringarna i omvärlden. Men när man vill tillämpa den här smidigheten och talar om den lite överallt undrar jag om den alls vinner mark?  

Missförstå mig inte, termer ska finnas till och nya ord ska bildas. De ger ju struktur åt arbetet. Men om man hör ord upprepas för många gånger utan att man samtidigt kan se vilka följderna blir i det egna arbetet börjar de sakna sin betydelse. Det blir samma fenomen som när man sitter och drar streck på pappret, man tappar sitt intresse. Man har sitt fokus på någonting helt annat.     

Pensionsfällan

Idag blir det inget om pensionsreformen. Kan inte låta bli att återkomma till det jag tangerade i min senaste blogg. Pensionsfällan. Den borde lyftas fram allt mer, eftersom den kan ha rätt olika dimensioner.

I veckan offentliggjordes skatteuppgifterna i Finland och det brukar ju som känt ge upphov till moraldiskussioner av olika slag. Elitidrottarnas inkomster diskuterades som vanligt, huruvida en del av dem betalar sina skatter utomlands osv. En annan sak som nådde nyhetströskeln var några före detta världsmästare som berättade om hur bedrövlig läsning deras pensionsutdrag är. Att de som unga inte bekymrade sig för sin pension och att de då inte alls förstod sig på saken. Arbetet de gjorde finansierades till stor del genom t.ex. stipendier eller donationer som inte gav dem rätt till pension.

När man i Sverige talar om pensionsfällan kanske man hänvisar till pensionsplaceringarna arbetstagarna själva borde ansvara för, i den s.k. tjänstepensionen. Vi har ju inte samma system här i Finland, tack och lov – tänker jag ibland, utan vår pensionsintjäning är till grunden inkomstrelaterad. Varje gång jag försöker lära mig något om den svenska pensionsmodellen tappar jag tråden ganska fort. Systemet baserar sig till en del på att arbetstagarna själva ska välja hur de vill placera en del av pensionspengarna och det här har lett till pågående diskussioner om i vilken utsträckning alla är kapabla att göra det. Som jag har förstått det gör pensionsbolagen de här placeringarna för kunden ifall hen inte gör det på utsatt tid eller väljer att inte göra det. Det förekommer variationer i de svenska pensionerna beroende på vilka val man har gjort och då talar man alltså i det här hänseendet om pensionsfällan, det är felplaceringarna syftar man på. Här kan det lätt spåra ur igen, märker jag, byråkraten i mig oroar sig för att någon viktig detalj blir osagd och att jag för läsaren bakom ljuset i min text. Ska ändå försöka mitt bästa med att förenkla allt.

Man talar också om pensionsfällan utgående från livssituationer och när det gäller dem är det lätt att dra paralleller till förhållandena i Finland. Och vilka är då de här livssituationerna?

Räknar upp några exempel nedan:

• Man studerar länge
• Jobbar svart
• Är hemma med barn
• Jobbar deltid t.ex. när barnen är små eller när de egna föräldrarna åldras

Det finns en hel del andra exempel eller fällor man kunde räkna upp, de här är kanske de främsta jag kommer att tänka på. De två sista exemplen berör oftast kvinnor och är värda att lyftas fram. Under de senaste åren har man förbättrat pappornas möjlighet att vara hemma med barnen, men väljer alla att ta vara på den chansen? En del kanske gör det, men jag undrar hur många som utnyttjar ledigheterna till fullo? Man kanske ändå ser tiden hemma med små barn mer som mammornas sak. Attityderna släpar alltid efter. Och det här gäller också kvinnornas. Här behövs mer diskussion också ur pensionsperspektivet. Och till de här punkterna kommer jag säkert ofta att återkomma till, så viktiga är de.   

Jag har själv trampat rakt in i pensionsfällan ett antal gånger redan. Jag studerade länge, var hemma med barnen i flera år och jobbade deltid. Det är lätt att vara efterklok och fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Fastän jag tidigare skrev att vi tack och lov inte har samma pensionssystem som svenskarna, eftersom jag upplever det som så främmande och inte förstår mig på det, så kan det ligga något positivt i att vara tvungen att ta ställning till sin kommande pension. I Finland behöver ingen egentligen göra det, vi litar på att vi får det vi ska få – att systemet tar hand om oss. Den här passiva inställningen kanske också leder till att vi inte bekymrar oss för andra fallgropar. Här kunde vi säkert lära oss lite av svenskarna. Borde vi ”marknadsföra” pensionsintjäningen som något annat för att få alla att inse vad följderna med olika avbrott i yrkeskarriären kan medföra? En ung person förknippar ordet pensionsintjäning med något svårbegripligt som har med den ännu mycket avlägsna framtiden att göra, medan ordet placering eller investering med stor sannolikhet är betydligt attraktivare och lättare att förstå. Termerna borde i vilket fall som helst förklaras i folkmun och ändras till något som är  mer överskådligt, så mycket vågar jag påstå, men har tyvärr ännu inget konkret förslag att komma med. Ändras inte termerna borde vi åtminstone klargöra orsakssambanden på ett bättre sätt.