fredag 8 juni 2018

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra           


Jag kommer ihåg att jag smålog åt titeln då boken gavs ut (2005). Ett starkt, träffande ställningstagande som man lätt associerar till. Att titeln dessutom är ett citat av Madeleine Albright som var USA:s första kvinnliga utrikesminister avslöjar kanske också något om erfarenheterna uppe på toppen eller om upplevelserna före det stora karriärgenombrottet. Vem vet? Slående rubriker eller citat kräver kanske inte alltid att man går dem in på djupet. Fortfarande är ju citatet populärt och det användes flitigt i det senaste amerikanska presidentvalet.


Missunnsamhet i arbetslivet känner väl alla till. De flesta av oss har säkert upplevt sådan i någon form. En del i större utsträckning då spelet blir fult och man blir eller ska bli medveten om sin plats. Platsen där man ska hållas eller i värsta fall platsen man ska lämna. Men när det gäller den lindriga formen av missunnsamhet blir man kanske aldrig fast för att ha utövat den. Det gäller ofta situationer då man väljer att undanhålla information eller att inte dela med sig. Man kanske till och med motiverar det bra för sig själv, man ser inte att man har ett kollegialt ansvar. Jag behöver inte, det är inte min sak. Hur ofta sker det inte i arbetslivet att kollegan sitter och skrattar elakt med sina sylvassa tänder över bordet när hen på mötet berättar något du hade haft nytta av att veta innan? Det kan gälla nya projekt, nya kunder, nya jobb eller t.o.m. petitesser av något slag som ingen egentligen inte behöver. Det ger en känsla av rus att ha makten. Åtminstone för stunden.

De som jobbar i kvinnodominerade branscher kanske genast skriver under påståendet om att missunnsamhet härskar isynnerhet bland kvinnor. Men själv är jag inte längre så säker på att det är så. Åtminstone inte säker på att det är missunnsamheten som är ett av de största hindren för att kvinnor ska kunna göra karriär vare sig det gäller yrkesliv eller politik.

För ett tag sedan läste jag på om hur sällsynt det är att kvinnor i Finland vill tävla om höga positioner inom politiken. Antagandet om att det skulle bli för tidskrävande och stressigt är säkert en sak, men kanske oron för att tappa ansiktet i olika situationer kanske är den ömma punkten? Kvinnor kan hålla ihop i flera saker, men när det gäller en plats ute på estraden då kan man säkert känna sig rätt ensam. Hur ofta förlåter man inte den usla manliga chefen medan man aldrig skulle låta samma saker passera om chefen vore kvinna? Då är tröskeln betydligt lägre när det gäller baktal eller grov kritik. Kvinnor måste också oftare förklara sig. Vad man avsett med sitt agerande i den ena eller andra situationen, och där gick nattsömnen. Vi har fortfarande svårt att acceptera tanken på att en kvinna lyckas hur småskaligt det än må vara. Om min kollega lyckas behöver det ju inte betyda att jag aldrig gör det.

Framtidsforskare menar att vi i framtiden själva skapar våra jobb. Fastän utvecklingen går i den riktningen betyder det förhoppningsvis ändå inte att alla sedan tävlar sinsemellan med värsta armbågstaktik när de marknadsför sina tjänster. Kanske det trots allt finns en human balans att emotse. På den fronten har vi kvinnor ännu mycket att lära oss. I USA förespråkar man ju som känt privat företagande och allt slags utåtriktat beteende. Enligt min uppfattning har det här också bidragit till att kvinnor inspireras lättare av kvinnor som lyckas med något än vad fallet är här hos oss.       


onsdag 4 april 2018

Sjuk på riktigt eller rokuli?


Jag har av lite olika orsaker gillat att följa med diskussioner och studier om sjukfrånvaro. Dels beror det på ett yrkesmässigt intresse, dels ett allmänt. Men som alltid är kanske moraldiskussionerna de som bäst fångar ens uppmärksamhet. Då tänker jag på den olovliga sjukfrånvaron, att man medvetet fuskar och tar ut lite extra ledigt utan giltigt skäl. Fusket brukar väcka känslor. På finskt håll beskrivs fenomenet som rokulipäivä – man stannar hemma från jobbet och tar igen sig, kanske inte helt oväntat just på måndagar efter veckoslutet. Ordet rokuli härstammar från ryskans progúĺnyj deń som fritt översatt betyder försummad arbetsdag. Företeelsen är utan tvivel kulturbunden och avslöjar samtidigt något om våra alkoholvanor.

Både i Finland och Sverige anmäler man lätt sin granne för att fuska i de här sammanhangen. Folkpensionsanstalten och Försäkringskassan tar årligen emot tusentals anonyma anmälningar, men fifflet gäller ju också andra bidrag än sjukdagpengen. Ibland når förskingringen löpsedlarna som skriker att en massa pengar går förlorade. Men det finns alltid ett motsatt förhållande kan man trösta sig med, de som jobbar trots att de borde vara sjukskrivna. I vilken utsträckning de här personerna jämnar ut statistiken, och jag vet att man inte får tänka så!, känner jag inte till.

Det har säkert inte gått någon förbi att arbetsgivarna har ett ytterst stort intresse i att hålla sin sjukfrånvarostatistik i schack. Kostnaderna kan bli ofantliga om inget arbete görs för att förebygga och stöda personalen då risken för nedsatt arbetsoförmåga finns. Och risken finns ju där alltid. Men situationerna varierar, allt kan inte dras över samma kam. En nollstatistik är ju trots allt inte en realistisk målsättning, vi blir förr eller senare sjuka och av olika orsaker.   

Enligt en redogörelse på FPA:s forskningsblogg har sjukfrånvaron igen börjat stiga lite. I flera år har trenden varit en annan och antalet sjukdagar har minskat markant under de senaste tio åren. Men nu finns en liten förhöjning att se, i synnerhet i den längre sjukfrånvaron. Förändringen har särskilt berört sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa eller psykiska störningar. Att just den här kategorin har ökat förklaras med att situationen ofta är den under högkonjunkturer då sysselsättningen på arbetsmarknaden förbättras. Orsakerna är till exempel att allt fler personer med en nedsatt psykisk hälsa kunnat sysselsätta sig under bättre ekonomiska förhållanden, men att hälsoproblemen syns just i den ökade sjukfrånvaron. En annan orsak är att man vågar sjukskriva sig när det sker konjunktursvängningar mot det bättre. Man kanske upplever att risken för att bli arbetslös minskar. Ännu är det för tidigt att uttala sig om hur utvecklingen blir framöver.

Maskineriet och metoderna har ökat explosionsartat i den här nischen. Allt för att förbättra möjligheterna för att hålla arbetstagarna kvar i arbetslivet så länge som möjligt. Arbetsgivare utvecklar egna, interna program enligt sina individuella behov och därtill finns det otaliga konsulter av olika slag som erbjuder sina tjänster för att styra och minimera sjukfrånvaron. Men framförallt utvecklas ju också stödformerna inom sjukförsäkringen. Den partiella sjukdagpenningen är ett bra exempel på hur man ökat flexibiliteten och sett till att man kan jobba deltid efter en längre sjukledighet.

Enligt uppskattningar som gjorts minskar kostnaderna för sjukdagpenningen på grund av psykisk ohälsa bruttonationalprodukten med ca 0,3–0,4 procent. Om inget görs för att effektivera mentalvårdsarbetet förväntas kostnaderna som psykisk ohälsa för med sig stiga. Inget nytt i det här, så har diskussionen lytt länge. Något måste göras. En tanke i den kommande social- och hälsovårdsreformen är att mentalvården ska integreras med basservicen i primärvården. Samtidigt ska samarbetet mellan olika serviceproducenter och aktörer förbättras. Tröskeln för att få service ska bli låg. Men hur får man producenterna att samarbeta med varandra för att sålunda styra marknaden till det bättre? Och hur tar vi hänsyn till att valfriheten med dess kommande alternativ inte kanske är så enkel att orientera sig igenom för personer med psykiska problem? I teorin kan vi tänka att lyckas vi med det här så förhindrar vi på lång sikt också allt fler sjukpensioneringar på psykiska grunder och det är något att eftersträva eftersom kostnaderna där är ännu tyngre.        

 

fredag 26 januari 2018

Ofrivillig eller frivillig förtidspensionering – varierande omständigheter och sammanhang avgör ödet


Strax efter att vi gick in på det nya året stötte jag på två i mitt tycke intressanta meddelanden från pensionsbranschen i både Finland och Sverige. Informationen i nyheterna hänför sig till två separata undersökningar som gjorts i respektive land. Gemensamt är att de båda går in på orsakerna och sambanden till att personer går tidigare i pension. I problemställningen beskriver de trots allt rätt så olika fenomen om vad som kan ligga bakom att man lämnar arbetslivet tidigare än planerat. Det finns kopplingar att se trots att de socialpolitiska perspektiven skiljer sig från varandra, tycker jag. Ämnena är på intet sätt nya eller främmande i samhälleliga debatter men får genom forskningen ändå mer belägg. Eftersom man nu eftersträvar att förlänga yrkeskarriärerna och göra arbetslivet allt mer flexibelt är det naturligt att forskningen riktar sig på de faktorer som bromsar den önskade utvecklingen.  

Enligt undersökningen som Pensionsskyddscentralen gjorde nyligen mångdubblas risken för förtidspensionering på grund av arbetslöshet. I undersökningen granskades över 50-åriga löntagares intentioner inför pensioneringen och tidpunkten för när de går i pension. Inte helt överraskande har de löntagare som drabbas av arbetslöshet betydligt svårare att hållas kvar på arbetsmarknaden till pensionsåldern, i synnerhet de kvinnliga. För långtidsarbetslösa blir möjligheterna allt svagare, och av dessa består ungefär 40% av äldre personer. För relativt många kan pensionsslussen bli ett alternativ då arbetslösheten pågått en längre tid och pensionsåldern närmar sig. 

Intressant nog tycks löntagarna inte ha svårigheter i att noggrant uppskatta när de ämnar pensionera sig. I genomsnitt pensionerar sig löntagarna bara något senare än vad gäller den egna uppskattningen. Kvinnor med höga inkomster ämnar mer sällan fortsätta i arbetslivet efter den egna pensionsåldern utan pensionerar sig oftast vid 63 års ålder, gav undersökningen vid handen.

Vill du läsa undersökningen (på finska) hittar du den här. Forskarna Nivalainen & Järnefelt som har framställt rapporten skriver i slutorden att de utgående från det här resultatet i framtida forskning borde sålla bort den population som upplevt arbetslöshet eller sjukdom för att få en ännu exaktare uppfattning om den planerade pensioneringen vs den förverkligade pensioneringen. Detta utgående från det faktum att just dessa omständigheter förkortar yrkeskarriären.   

Ungefär samtidigt som arbetslöshetens följder på pensioneringen diskuteras i Finland lyfter man i Sverige fram mor- och farföräldrarnas allt större betydelse för barnbarnen och de samband man där kunnat utröna när man studerat vilka orsakerna är för den här målgruppen vad beträffar pensioneringsplanerna. Enligt undersökningen inverkar mor- och farföräldraskapet på att man går tidigare i pension. Familjesituationen och attityderna till att hjälpa yngre generationer är kanske inte de samma längre som för bara tio eller tjugo år tillbaka.

Min goda vän och kollega Katri Halen har i sin pågående doktorsavhandling valt att undersöka i vilken mån äldre personer väljer att fortsätta i arbetslivet bland annat utgående från teorin om avtalsenlighet. Hon har valt att studera hur de privata motiven styr personers vilja att fortsätta jobba längre. Att finnas till för de egna barnen eller barnbarnen baserar ju sig på frivillighet och personliga skäl, som fenomen är de säkert inte några som i samma utsträckning styrs av yttre och strukturella faktorer som arbetslösheten. Det finns väldigt många dimensioner och kombinationer i den här frågan, och det finns hur mycket som helst som ännu är outforskat. Vilka är de dragande krafterna till att man går i pension och vilka är de frånstötande? Jag kommer senare att återkomma till avhandlingen i det skedet den publiceras.

Är de privata skälen alltid ”frivilliga” eller bygger de på andra slags förväntningar? Är realiteterna och förväntningarna varandras rivaler eftersom pensioneringen inte automatiskt betyder latemansdagar på spanska solkusten? För någon kan familjens behov av stöd vara så stort, t.ex. hos ålderstigna föräldrar eller hos barnen, att en tidigare pensionering bara är den enda utvägen. Hos grannen sörjer man att familjen drabbats av en uppsägning i samband med arbetsgivarens samarbetsförhandlingar och någon annanstans har man just fått besked om en obotlig sjukdom. Men dessa är som sagt bara några varianter.    

lördag 30 december 2017

Nyårsspelet


Året börjar lida mot sitt slut. Det brukar ge upphov till summeringar av olika slag. Vilka var de stora rubrikerna under året? Var fanns sensationerna? Vad kom oväntat?

En sammanfattning sätter allting bättre på plats. Tänker jag på början av året så här generellt kommer jag inte att tänka på just någonting, kommer inte ihåg. Det är antagligen ganska ovidkommande att jag inte minns, vad spelar det för roll? Det händer mycket hela tiden verkar det som, men en stor del av det aktuella spolas också ganska fort bort eller flyter formlöst omkring i det så kallade nyhetsflödet. Ett jämntjockt Sote till exempel.

Tänker jag på slutåret blir det typ #meetoo och västmetron som kan plockas fram i mitt kartotek över det gångna året. Och bättre kommer det väl inte att bli under åren framöver, med mitt minne alltså. Den inlärda lineära tidsuppfattningen har kanske fått sig en törn, min tidsuppfattning har alldeles klart fått det. Centralminnet sprakar gnistor och är överbelastat. Eller är det kanske bara frågan om att kunna sålla rätt, vad är av betydelse och vad är rent ut sagt avfall i raden händelser vi konstant blir serverade?

Tänk dig en lek eller ett spel då du firar nyårsafton på en fest där alla inbjudna ska redogöra för vad som hände i världen under året. Kostar inget, högst bara lite pappersmaterial och några pennor. Smäll pappren på bordet och ge alla gäster en penna var. På pappren har du indelat året med årets alla månader och lämnat plats för kommentarer därunder. 

Ingen får googla, ingen får kolla i Outlook-kalendern eller använda andra applikationer, ingen får ringa upp de släktingar som ännu minns något. Här bjuds det alltså inte på några livlinor eller någon sista utväg. Allt som framställs i spalterna för kommentarer ska bygga på det egna minnet. Det är spelets regler.

Vill man försöka hålla elitnivå i spelet ska man endast hänvisa till händelser ute i samhället, men för att underlätta allas plåga kan man också gå ner på allmogenivå och även tillåta spelarna att minnas upplevelser i privatlivet. Vad gjorde du i mars 2017? Minns du det?

Vinnaren är utan vidare den som skrivit ner mest, vilket betyder att kontrollanten onekligen får det jobbigt. Men då jobbet är gjort får värden åtminstone en hel massa material som underlag för olika samtal om hen så vill. Senast nu är det dags att dra fram lådvinet om man inte har gjort det tidigare.

Jag har alltid varit barnsligt förtjust i det kronologiska. Förenklat: när tog någonting sats och när blåstes spelet av? Vad hände däremellan? Fortfarande kan man i arbetslivet ha en massa nonstop-projekt på gång som för alla parter är tämligen ineffektiva, låter bekant eller hur? Ingen minns längre när man påbörjade projektet, frågar man runt kan det för någon ha pågått i två, tre år medan sanningen är fem år. Tidsuppfattningen blir grumligare ju mer tid som förflyter, så är det bara. Därför tror jag att det alltid är bra med en tillbakablick på det man har gjort eller en kronologisk indelning av något slag.

lördag 9 december 2017

Lika barn leka bäst?


Att skapa en dynamisk vi-anda hör säkert inte till den lättaste uppgiften ju större företag det är fråga om. Ändå är det viktigt att kunna intyga andra om att en sådan existerar och att man har lyckats, något annat vill man väl inte. Det är viktigt det här med arbetstrivsel. Men vi trivs ju alla på så olika sätt och därför behöver vi mätare som indikerar på att allt står rätt till. I det stora hela. Kvar blir oftast smärtpunkter som ingen vill ta sig an, någon gör kanske ett försök då och då för att verkligen lyssna, tills de lämnas och glöms bort. Man håller i stället sitt fokus på det som är tryggt och går att mäta med goda resultat. Man poängterar att man vill föra en öppen dialog, men hur ofta gör man det ändå på riktigt? Vem uppmanas att säga sina åsikter högt och vem borde tystas ner istället? Vem har den rätta inställningen?

Just nu är det modernt att berätta historier. I en sådan utsträckning att intresset för fenomenet högst antagligen redan börjat falna. Företagets fina historia ska basuneras ut på sätt eller annat. Historieberättandet motiveras med att man sålunda minns företaget bättre. Man har lättare att erinra sig det berättade eftersom det är anknutet till en berättelse. Inget att säga där, det förhåller sig säkert så. Så länge man funderar på hur man vill skildra sin historia. Att kopiera andras framställningar i den mån det är möjligt är tråkigt. Men det är tryggt.

Så till rubriken efter den här inledningen. Lika barn leka bäst. När ska vi komma ifrån det? På arbetsplatser finns det alltid grupperingar och inre klickar, så är det bara. Det är vi vana vid från andra kontexter också. Vi kan inte utan vidare platsa in överallt. Antagligen inte heller var som helst i de sociala medierna. När kutymen är den att allt fler arbetstagare förväntas ivrigt marknadsföra sitt företag på olika kanaler har jag ofta undrat på rollfördelningen här. Är den rättvis? Vem följer vem och vem uppbackar vem? Det är sannerligen på gränsen till att man blir riktigt pinsam och patetisk om man för det här på tal. Är man utanför som en sparv i tranedansen? Man kanske blir uppmanad att vara med, men så vill ingen följa dig eller gilla dig. Vad säger det? Man ska marknadsföra företaget, sporra ledningen och hashtagga tillställningar med kluriga ord för brinnande livet och allt man orkar, men så lämnas man ensam i olika sammanhang utan att någon gillar eller tvittrar dina genmälen. Det är som att tystas ner tycker jag. Att sakna betydelse. Om inte detta är ett slags rakt ställningstagande och okollegialt beteende så vad är det då?

Jag har gjort några torftiga försök några gånger och försökt diskutera det här med olika personer, antingen på jobbet eller privat, men märkt att ingen trivs i den här diskussionen. Många har skruvat på sig besvärat och tyckt att allt ändå är frivilligt, kopplat till eget initiativ och intresse osv. Olikt beteende i de sociala medierna, alla kan inte följa alla osv. Flödet täpps till. Men hur delar vi vår information om fördelningen i många avseenden är i obalans? Om man verkligen hade ambitionen att frångå hierarkiska strukturer skulle man väl börja med att kartlägga hur det står till på den här fronten eftersom det här kommer att bli vardag.  Estraden ska vara tillgänglig för alla när man väl gått in för det och uppbackningen ska vara ömsesidig. Att tro att arbetstagare är lakejer som ska stå givakt och gilla när något stort är på gång tycker jag att är föråldrat.   

torsdag 23 november 2017

Kan man säga högt att man inte vet?


Häromkvällen var jag och min dotter ute och rastade hunden. Det är något vi gör rätt ofta tillsammans. Under våra promenader brukar vi hinna gå igenom det senaste, men samtidigt har vi också som vana att reflektera över ganska besynnerliga saker och väldigt ofta fantisera dessutom. Att fantisera och föreställa sig olika tokiga situationer tror jag att är en stark sida speciellt hos oss kvinnor, men det kan ju hända att jag bommar här. Men roligt är det i varje fall.

Medan vi promenerade talade vi om hur svårt det ibland kan vara att medge högt för andra att man inte vet någonting, inte hört den senaste nyheten eller att man kanske inte längre kommer ihåg det man borde komma ihåg. Min dotter hade samma dag varit med om att eleverna under en lektion blivit tillfrågade om de kom ihåg ett rasistiskt händelseförlopp som hade skett utomlands för kanske ett halvt år sedan. En stor del av eleverna visade sig komma ihåg det skedda genom att räcka upp handen. Hur många gånger har man inte upplevt det där? Det är ju pinsamt att inte veta. Att sitta där på sin pall och vara den enda som inte vet, det går ju inte för sig. Att veta är att ha makten. Istället räcker man osäkert upp handen och hoppas att ingen genomskådar en.  

Det lustiga är att man hur lätt som helst tar intryck av andra. Som ett flockdjur följer man efter. Men om man väljer att tänka efter och stå för den egna uppfattningen kan mottagandet bli intressant. Fastän det gäller petitesser kan någon annan högt förundra sig över det man inte vet. Vad ska man svara på det? Nej, jag vet faktiskt inte. Nej, nu kommer jag inte ihåg hur det förhåller sig.

Det här kan kanske inte tillämpas i alla situationer, ibland måste vetandet vara vattentätt och man måste komma ihåg. Men att bråka om kunnandet när det gäller nyheter som starkt påminner om varandra är väl att gå lite för långt?

Jag försökte trösta med att det aldrig tar slut. Men det är väl inte att trösta. Vuxna kan ofta bete sig väldigt infantilt i just sådana här situationer, många skådespel kan bli riktigt tillspetsade om det vill sig. Jag ska åtminstone försöka minnas vår diskussion och bli mer uppriktig nästa gång jag inte vet.  

 

onsdag 15 november 2017

När orden börjar sakna sin betydelse


Alla minns säkert läraren som hade sina manér under lektionerna. Som elev hade man svårt att koncentrera sig på den pågående undervisningen, man väntade istället på följande gång hen skulle uträtta sin ritual, vad det nu än må ha varit. En av mina professorer brukade ha som vana att skriva en ytterst svårläst, liten text på tavlan under sina föreläsningar. Varje gång när han närmade sig tavlan snuddade hans huvud vid tofsen på bandet som hängde ner från projektorduken. Det blev lite av en lek för mig att följa med hur många gånger han vidrörde bandet. Som att sitta och dra streck på pappret varje gång det skedde. Det nästan obegripliga som stod på tavlan har inte etsat sig i mitt minne. Förutom bandet minns jag att han var väldigt trevlig.

Jag tror inte att jag var ensam i mina iakttagelser, inte heller med den avbrutna koncentrationen. Så fungerar många av oss, har själv beundrat dem som klanderfritt kan koncentrera sig på det väsentliga och inte irrar som jag ofta gör. Men när någonting blir ointressant och någonting helt annat intressant så är man där.

Tänker jag på arbetslivet så blir jag ofta betänksam när vissa ord och termer nästan används som slagord för att övertyga arbetstagarna om att stora förändringar står att vänta. Nya termer smyger plötsligt in i sammanhangen, men kanske inte alltid så att de utan vidare passar in. För att bara nämna två kommer jag t.ex. att tänka på ord som avoimuus och ketteryys som för tillfället används konstant i det finska arbetslivet.

Översatta till svenska kan man kanske tala om öppenhet och smidighet. Med öppenhet kan man väl mena otaliga saker, t.ex. allt från ett företags redovisningsprinciper till det att man accepterar oliktänkande. Det låter fint och festligt när man talar om att man ska inleda en öppen dialog, men betyder det i så fall att den inte fanns tidigare och hur kommer man då att sätta planen i verket? Finns det bevis på att allt kan bli mycket mer öppnare på arbetsplatsen innan följande modeterm hinner ta över? På många ställen har diskussionen säkert behövts och lett till förändringar om man har haft den goda viljan, men antagligen känner många säkert också igen situationen där pratet inte ledde till annat än tomma löften. Förhållanden blir inte bra eller förändras väl inte bara på grund av termer. 

När man i Finland talar om ketterä johtaminen säger man agilt ledarskap i Sverige. Orden härstammar från engelskans agility och har sitt ursprung i IT-världen sedan början på 2000-talet. Grundtanken är det inget fel på, organisationen ska reagera smidigt, agilt, på förändringarna i omvärlden. Men när man vill tillämpa den här smidigheten och talar om den lite överallt undrar jag om den alls vinner mark?  

Missförstå mig inte, termer ska finnas till och nya ord ska bildas. De ger ju struktur åt arbetet. Men om man hör ord upprepas för många gånger utan att man samtidigt kan se vilka följderna blir i det egna arbetet börjar de sakna sin betydelse. Det blir samma fenomen som när man sitter och drar streck på pappret, man tappar sitt intresse. Man har sitt fokus på någonting helt annat.