Förhastade eller falska intryck

Medan jag dricker mitt morgonkaffe läser jag att det finns stor risk för att hundar kan bli deprimerade om husse eller matte tittar alltför mycket på telefonen och inte ger hunden den uppmärksamhet den behöver. Känner genast ett styng av dåligt samvete eftersom min egen hund ibland brukar gny till om jag just gör det, ser på telefonen. Däremellan ser jag mycket på datorn för att sedan också se på TV. Stackars hund tänker jag, trots att jag lever i den tron att ingen hund kan vara lika älskad. Men matte lever antagligen för att se på en ruta.

Hur mycket jag än lovar mig själv att dra ner på användningen av telefonen med dess applikationer är jag där igen. Vi vet ju alla det här, klagosångerna om skärmberoendet har redan ekat länge. Begränsa din användning, gör det på ett vettigt sätt, välj vad du vill läsa osv. Vi anammar ny terminologi för fenomenen på engelska. Ett begrepp som kanske platsar in på exemplet om deprimerade hundar är technoference. Vi är alltså konstant frånvarande i samvaron med varandra,  och i det här sammanhanget är det värsta tänkbara att kontakten till våra små barn blir lidande då vi inte noterar dem. Här skulle det dåliga samvetet kunna komma krypande igen, men jag kan dra en lättnadens suck för det var inte aktuellt med smarttelefoner när mina barn var små. Jag satt vid sandlådan och kommunicerade med dem på riktigt. Tänka sig. I och för sig ska man väl fortsätta att komminucera med sina barn när de växer upp och blir äldre?  

Men hur vill det bli i praktiken? Några svajp medan man tillreder middagen, bara några i bussen eller på tåget, bara några sista innan man lägger sig? De korta meningarna och utropen börjar skapas till något större medan man sedan ligger vaken i vargtimmen. Världsångesten hittar hem i ditt sovrum. Och fick du egentligen ut någonting av de nyhetsrubriker och bilder du såg innan du släckte lampan?

Med det här vill jag inte säga att jag inte haft en otroligt stor nytta av att hänga med och följa sociala medier av olika slag, för visst har jag ju nått nyheter snabbt och smidigt. Problemet ligger kanske i att jag skumläser, slarvläser är kanske ett bättre ord, och på det bygger jag upp en stor del av min kunskap. Det känns skrämmande att tänka att ett liknande sätt också smyger sig in i mitt sätt att arbeta. Innan man ens hinner gå igenom något på djupet drabbas man ofta av en informationsmättnad och flyttar över till följande sak.

Man har studerat fenomenet och talar också här om "gräshoppseffekten", koncentrationen rubbas och man orkar inte läsa texter som är längre än några rader. Det ges olika råd i arbetshantering och hur man ska sålla bort onödig information, men leder det någon vart? För bara några dagar sedan deltog jag i en föreläsning som berörde sociala medier och där framgick det att vi i Finland i genomsnitt använder nästan fem timmar per dag i dessa medier. Trösten i denna hisnande siffra är att vi numera använder mycket av vår arbetstid till det, att det har blivit ett arbetsredskap går inte att undgå nästan oavsett vilken bransch man jobbar i.

Det är lätt att drömma om ett traditionellt jobb där man inte skulle behöva den här typen av kommunikationsmedel, men det är väl att lura sig själv, det med. Jag har däremot inte i någon större utsträckning stött diskussioner om vilka etikettregler man ska ha i sociala medier då man egentligen kommunicerar i sin yrkesroll. Jag har skrivit om det här tidigare och reflekterat över rollfördelningen inom en organisation. Vågar man diskutera spelreglerna och tillvägagångssätten också i tillsynes små saker? Vilka förväntas vara med och vilken är den stora allmännyttan? Lämnas någon utanför?  Eller ropar alla ut sina budskap enbart för den egna nyttan? Ska man ge en antydan av att vara aktiv på en estrad som sist och slutligen bara tar mer än den ger?

En mycket motbjudande tanke är att vi presenterar oäkta bilder av oss själva bara för att följa med tidsandan och det som på något sätt förväntas av oss. Man kan vara en skicklig skribent och tala i rätta termer, men i verkliga livet kan man vara förbluffande olik den profil man har skapat i sociala medier. I vardagliga situationer, i möten med mänskor ser man kanske ner i golvet och saknar all förmåga på kommunikation. Det finns alla belägg för att det kan uppstå rätt underliga paradoxer i det här, man går inte för det man egentligen lovar ut. Det finns schabloner och kopior överallt, trevliga rader och bilder att lägga till osv. Vi har blivit offer för en ständig poängsättning enligt hur vi viker ut oss och tävlan har utan tvivel en gnagande effekt på självkänslan. Som i Nosedive i Black Mirror. Det kanske inte behövs så mycket till för att vi ska vara där.

Lika barn leka bäst?

Att skapa en dynamisk vi-anda hör säkert inte till den lättaste uppgiften ju större företag det är fråga om. Ändå är det viktigt att kunna intyga andra om att en sådan existerar och att man har lyckats, något annat vill man väl inte. Det är viktigt det här med arbetstrivsel. Men vi trivs ju alla på så olika sätt och därför behöver vi mätare som indikerar på att allt står rätt till. I det stora hela. Kvar blir oftast smärtpunkter som ingen vill ta sig an, någon gör kanske ett försök då och då för att verkligen lyssna, tills de lämnas och glöms bort. Man håller i stället sitt fokus på det som är tryggt och går att mäta med goda resultat. Man poängterar att man vill föra en öppen dialog, men hur ofta gör man det ändå på riktigt? Vem uppmanas att säga sina åsikter högt och vem borde tystas ner istället? Vem har den rätta inställningen?

Just nu är det modernt att berätta historier. I en sådan utsträckning att intresset för fenomenet högst antagligen redan börjat falna. Företagets fina historia ska basuneras ut på sätt eller annat. Historieberättandet motiveras med att man sålunda minns företaget bättre. Man har lättare att erinra sig det berättade eftersom det är anknutet till en berättelse. Inget att säga där, det förhåller sig säkert så. Så länge man funderar på hur man vill skildra sin historia. Att kopiera andras framställningar i den mån det är möjligt är tråkigt. Men det är tryggt.

Så till rubriken efter den här inledningen. Lika barn leka bäst. När ska vi komma ifrån det? På arbetsplatser finns det alltid grupperingar och inre klickar, så är det bara. Det är vi vana vid från andra kontexter också. Vi kan inte utan vidare platsa in överallt. Antagligen inte heller var som helst i de sociala medierna. När kutymen är den att allt fler arbetstagare förväntas ivrigt marknadsföra sitt företag på olika kanaler har jag ofta undrat på rollfördelningen här. Är den rättvis? Vem följer vem och vem uppbackar vem? Det är sannerligen på gränsen till att man blir riktigt pinsam och patetisk om man för det här på tal. Är man utanför som en sparv i tranedansen? Man kanske blir uppmanad att vara med, men så vill ingen följa dig eller gilla dig. Vad säger det? Man ska marknadsföra företaget, sporra ledningen och hashtagga tillställningar med kluriga ord för brinnande livet och allt man orkar, men så lämnas man ensam i olika sammanhang utan att någon gillar eller tvittrar dina genmälen. Det är som att tystas ner tycker jag. Att sakna betydelse. Om inte detta är ett slags rakt ställningstagande och okollegialt beteende så vad är det då?

Jag har gjort några torftiga försök några gånger och försökt diskutera det här med olika personer, antingen på jobbet eller privat, men märkt att ingen trivs i den här diskussionen. Många har skruvat på sig besvärat och tyckt att allt ändå är frivilligt, kopplat till eget initiativ och intresse osv. Olikt beteende i de sociala medierna, alla kan inte följa alla osv. Flödet täpps till. Men hur delar vi vår information om fördelningen i många avseenden är i obalans? Om man verkligen hade ambitionen att frångå hierarkiska strukturer skulle man väl börja med att kartlägga hur det står till på den här fronten eftersom det här kommer att bli vardag.  Estraden ska vara tillgänglig för alla när man väl gått in för det och uppbackningen ska vara ömsesidig. Att tro att arbetstagare är lakejer som ska stå givakt och gilla när något stort är på gång tycker jag att är föråldrat.