Strax efter att vi gick
in på det nya året stötte jag på två i mitt tycke intressanta meddelanden från
pensionsbranschen i både Finland och Sverige. Informationen i nyheterna hänför
sig till två separata undersökningar som gjorts i respektive land. Gemensamt är
att de båda går in på orsakerna och sambanden till att personer går tidigare i
pension. I problemställningen beskriver de trots allt rätt så olika fenomen om
vad som kan ligga bakom att man lämnar arbetslivet tidigare än planerat. Det
finns kopplingar att se trots att de socialpolitiska perspektiven skiljer sig
från varandra, tycker jag. Ämnena är på intet sätt nya eller främmande i
samhälleliga debatter men får genom forskningen ändå mer belägg. Eftersom man
nu eftersträvar att förlänga yrkeskarriärerna och göra arbetslivet allt mer flexibelt
är det naturligt att forskningen riktar sig på de faktorer som bromsar den
önskade utvecklingen.
Enligt undersökningen
som Pensionsskyddscentralen gjorde nyligen mångdubblas risken för
förtidspensionering på grund av arbetslöshet. I undersökningen granskades över
50-åriga löntagares intentioner inför pensioneringen och tidpunkten för när de
går i pension. Inte helt överraskande har de löntagare som drabbas av
arbetslöshet betydligt svårare att hållas kvar på arbetsmarknaden till pensionsåldern,
i synnerhet de kvinnliga. För långtidsarbetslösa blir möjligheterna allt
svagare, och av dessa består ungefär 40% av äldre personer. För relativt många
kan pensionsslussen bli ett alternativ då arbetslösheten pågått en längre tid
och pensionsåldern närmar sig.
Intressant nog tycks
löntagarna inte ha svårigheter i att noggrant uppskatta när de ämnar pensionera
sig. I genomsnitt pensionerar sig löntagarna bara något senare än vad gäller
den egna uppskattningen. Kvinnor med höga inkomster ämnar mer sällan fortsätta
i arbetslivet efter den egna pensionsåldern utan pensionerar sig oftast vid 63
års ålder, gav undersökningen vid handen.
Vill du läsa undersökningen
(på finska) hittar du den här. Forskarna Nivalainen
& Järnefelt som har framställt rapporten skriver i slutorden att de
utgående från det här resultatet i framtida forskning borde sålla bort den
population som upplevt arbetslöshet eller sjukdom för att få en ännu exaktare
uppfattning om den planerade pensioneringen vs den förverkligade
pensioneringen. Detta utgående från det faktum att just dessa omständigheter
förkortar yrkeskarriären.
Ungefär samtidigt som
arbetslöshetens följder på pensioneringen diskuteras i Finland lyfter man i
Sverige fram mor- och farföräldrarnas allt större betydelse för barnbarnen och
de samband man där kunnat utröna när man studerat vilka orsakerna är för den
här målgruppen vad beträffar pensioneringsplanerna. Enligt undersökningen inverkar
mor- och farföräldraskapet på att man går tidigare i pension. Familjesituationen
och attityderna till att hjälpa yngre generationer är kanske inte de samma
längre som för bara tio eller tjugo år tillbaka.
Min goda vän och
kollega Katri Halen har i sin pågående doktorsavhandling valt att undersöka i
vilken mån äldre personer väljer att fortsätta i arbetslivet bland annat utgående
från teorin om avtalsenlighet. Hon har valt att studera hur de privata motiven
styr personers vilja att fortsätta jobba längre. Att finnas till för de egna
barnen eller barnbarnen baserar ju sig på frivillighet och personliga skäl, som
fenomen är de säkert inte några som i samma utsträckning styrs av yttre och
strukturella faktorer som arbetslösheten. Det finns väldigt många dimensioner och
kombinationer i den här frågan, och det finns hur mycket som helst som ännu är
outforskat. Vilka är de dragande krafterna till att man går i pension och vilka
är de frånstötande? Jag kommer senare att återkomma till avhandlingen i det
skedet den publiceras.
Är de privata skälen
alltid ”frivilliga” eller bygger de på andra slags förväntningar? Är
realiteterna och förväntningarna varandras rivaler eftersom pensioneringen inte
automatiskt betyder latemansdagar på spanska solkusten? För någon kan familjens
behov av stöd vara så stort, t.ex. hos ålderstigna föräldrar eller hos barnen,
att en tidigare pensionering bara är den enda utvägen. Hos grannen sörjer man
att familjen drabbats av en uppsägning i samband med arbetsgivarens
samarbetsförhandlingar och någon annanstans har man just fått besked om en
obotlig sjukdom. Men dessa är som sagt bara några varianter.
Taas kerran asiaa! Kiitos Petra teeman esille nostamisesta.
SvaraRaderaYksilön näkökulmasta työssä jatkamisessa ja eläkkeelle siirtymisessä on todellakin usein kyse monimutkaisesta palapelistä. Valtiovallan tahtotilalla ja taloudellisilla kannustimilla ei välttämättä ole mitään merkitystä silloin, kun yksilö painiskelee omassa elämässään lukemattomien muiden odotusten ja velvoitteiden kanssa. Ja eipä ne ratkaisut ja valinnat aina ole edes omissa hyppysissä. Mutta siitäpä lisää myöhemmin...