onsdag 4 april 2018

Sjuk på riktigt eller rokuli?


Jag har av lite olika orsaker gillat att följa med diskussioner och studier om sjukfrånvaro. Dels beror det på ett yrkesmässigt intresse, dels ett allmänt. Men som alltid är kanske moraldiskussionerna de som bäst fångar ens uppmärksamhet. Då tänker jag på den olovliga sjukfrånvaron, att man medvetet fuskar och tar ut lite extra ledigt utan giltigt skäl. Fusket brukar väcka känslor. På finskt håll beskrivs fenomenet som rokulipäivä – man stannar hemma från jobbet och tar igen sig, kanske inte helt oväntat just på måndagar efter veckoslutet. Ordet rokuli härstammar från ryskans progúĺnyj deń som fritt översatt betyder försummad arbetsdag. Företeelsen är utan tvivel kulturbunden och avslöjar samtidigt något om våra alkoholvanor.

Både i Finland och Sverige anmäler man lätt sin granne för att fuska i de här sammanhangen. Folkpensionsanstalten och Försäkringskassan tar årligen emot tusentals anonyma anmälningar, men fifflet gäller ju också andra bidrag än sjukdagpengen. Ibland når förskingringen löpsedlarna som skriker att en massa pengar går förlorade. Men det finns alltid ett motsatt förhållande kan man trösta sig med, de som jobbar trots att de borde vara sjukskrivna. I vilken utsträckning de här personerna jämnar ut statistiken, och jag vet att man inte får tänka så!, känner jag inte till.

Det har säkert inte gått någon förbi att arbetsgivarna har ett ytterst stort intresse i att hålla sin sjukfrånvarostatistik i schack. Kostnaderna kan bli ofantliga om inget arbete görs för att förebygga och stöda personalen då risken för nedsatt arbetsoförmåga finns. Och risken finns ju där alltid. Men situationerna varierar, allt kan inte dras över samma kam. En nollstatistik är ju trots allt inte en realistisk målsättning, vi blir förr eller senare sjuka och av olika orsaker.   

Enligt en redogörelse på FPA:s forskningsblogg har sjukfrånvaron igen börjat stiga lite. I flera år har trenden varit en annan och antalet sjukdagar har minskat markant under de senaste tio åren. Men nu finns en liten förhöjning att se, i synnerhet i den längre sjukfrånvaron. Förändringen har särskilt berört sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa eller psykiska störningar. Att just den här kategorin har ökat förklaras med att situationen ofta är den under högkonjunkturer då sysselsättningen på arbetsmarknaden förbättras. Orsakerna är till exempel att allt fler personer med en nedsatt psykisk hälsa kunnat sysselsätta sig under bättre ekonomiska förhållanden, men att hälsoproblemen syns just i den ökade sjukfrånvaron. En annan orsak är att man vågar sjukskriva sig när det sker konjunktursvängningar mot det bättre. Man kanske upplever att risken för att bli arbetslös minskar. Ännu är det för tidigt att uttala sig om hur utvecklingen blir framöver.

Maskineriet och metoderna har ökat explosionsartat i den här nischen. Allt för att förbättra möjligheterna för att hålla arbetstagarna kvar i arbetslivet så länge som möjligt. Arbetsgivare utvecklar egna, interna program enligt sina individuella behov och därtill finns det otaliga konsulter av olika slag som erbjuder sina tjänster för att styra och minimera sjukfrånvaron. Men framförallt utvecklas ju också stödformerna inom sjukförsäkringen. Den partiella sjukdagpenningen är ett bra exempel på hur man ökat flexibiliteten och sett till att man kan jobba deltid efter en längre sjukledighet.

Enligt uppskattningar som gjorts minskar kostnaderna för sjukdagpenningen på grund av psykisk ohälsa bruttonationalprodukten med ca 0,3–0,4 procent. Om inget görs för att effektivera mentalvårdsarbetet förväntas kostnaderna som psykisk ohälsa för med sig stiga. Inget nytt i det här, så har diskussionen lytt länge. Något måste göras. En tanke i den kommande social- och hälsovårdsreformen är att mentalvården ska integreras med basservicen i primärvården. Samtidigt ska samarbetet mellan olika serviceproducenter och aktörer förbättras. Tröskeln för att få service ska bli låg. Men hur får man producenterna att samarbeta med varandra för att sålunda styra marknaden till det bättre? Och hur tar vi hänsyn till att valfriheten med dess kommande alternativ inte kanske är så enkel att orientera sig igenom för personer med psykiska problem? I teorin kan vi tänka att lyckas vi med det här så förhindrar vi på lång sikt också allt fler sjukpensioneringar på psykiska grunder och det är något att eftersträva eftersom kostnaderna där är ännu tyngre.        

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar