Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Jag kommer ihåg att jag smålog åt titeln då boken gavs ut (2005). Ett starkt, träffande ställningstagande som man lätt associerar till. Att titeln dessutom är ett citat av Madeleine Albright som var USA:s första kvinnliga utrikesminister avslöjar kanske också något om erfarenheterna uppe på toppen eller om upplevelserna före det stora karriärgenombrottet. Vem vet? Slående rubriker eller citat kräver kanske inte alltid att man går dem in på djupet. Fortfarande är ju citatet populärt och det användes flitigt i det senaste amerikanska presidentvalet.

Missunnsamhet i arbetslivet känner väl alla till. De flesta av oss har säkert upplevt sådan i någon form. En del i större utsträckning då spelet blir fult och man blir eller ska bli medveten om sin plats. Platsen där man ska hållas eller i värsta fall platsen man ska lämna. Men när det gäller den lindriga formen av missunnsamhet blir man kanske aldrig fast för att ha utövat den. Det gäller ofta situationer då man väljer att undanhålla information eller att inte dela med sig. Man kanske till och med motiverar det bra för sig själv, man ser inte att man har ett kollegialt ansvar. Jag behöver inte, det är inte min sak. Hur ofta sker det inte i arbetslivet att kollegan sitter och skrattar elakt med sina sylvassa tänder över bordet när hen på mötet berättar något du hade haft nytta av att veta innan? Det kan gälla nya projekt, nya kunder, nya jobb eller t.o.m. petitesser av något slag som ingen egentligen inte behöver. Det ger en känsla av rus att ha makten. Åtminstone för stunden.

De som jobbar i kvinnodominerade branscher kanske genast skriver under påståendet om att missunnsamhet härskar isynnerhet bland kvinnor. Men själv är jag inte längre så säker på att det är så. Åtminstone inte säker på att det är missunnsamheten som är ett av de största hindren för att kvinnor ska kunna göra karriär vare sig det gäller yrkesliv eller politik.

För ett tag sedan läste jag på om hur sällsynt det är att kvinnor i Finland vill tävla om höga positioner inom politiken. Antagandet om att det skulle bli för tidskrävande och stressigt är säkert en sak, men kanske oron för att tappa ansiktet i olika situationer kanske är den ömma punkten? Kvinnor kan hålla ihop i flera saker, men när det gäller en plats ute på estraden då kan man säkert känna sig rätt ensam. Hur ofta förlåter man inte den usla manliga chefen medan man aldrig skulle låta samma saker passera om chefen vore kvinna? Då är tröskeln betydligt lägre när det gäller baktal eller grov kritik. Kvinnor måste också oftare förklara sig. Vad man avsett med sitt agerande i den ena eller andra situationen, och där gick nattsömnen. Vi har fortfarande svårt att acceptera tanken på att en kvinna lyckas hur småskaligt det än må vara. Om min kollega lyckas behöver det ju inte betyda att jag aldrig gör det.

Framtidsforskare menar att vi i framtiden själva skapar våra jobb. Fastän utvecklingen går i den riktningen betyder det förhoppningsvis ändå inte att alla sedan tävlar sinsemellan med värsta armbågstaktik när de marknadsför sina tjänster. Kanske det trots allt finns en human balans att emotse. På den fronten har vi kvinnor ännu mycket att lära oss. I USA förespråkar man ju som känt privat företagande och allt slags utåtriktat beteende. Enligt min uppfattning har det här också bidragit till att kvinnor inspireras lättare av kvinnor som lyckas med något än vad fallet är här hos oss.