Förhastade eller falska intryck

Medan jag dricker mitt morgonkaffe läser jag att det finns stor risk för att hundar kan bli deprimerade om husse eller matte tittar alltför mycket på telefonen och inte ger hunden den uppmärksamhet den behöver. Känner genast ett styng av dåligt samvete eftersom min egen hund ibland brukar gny till om jag just gör det, ser på telefonen. Däremellan ser jag mycket på datorn för att sedan också se på TV. Stackars hund tänker jag, trots att jag lever i den tron att ingen hund kan vara lika älskad. Men matte lever antagligen för att se på en ruta.

Hur mycket jag än lovar mig själv att dra ner på användningen av telefonen med dess applikationer är jag där igen. Vi vet ju alla det här, klagosångerna om skärmberoendet har redan ekat länge. Begränsa din användning, gör det på ett vettigt sätt, välj vad du vill läsa osv. Vi anammar ny terminologi för fenomenen på engelska. Ett begrepp som kanske platsar in på exemplet om deprimerade hundar är technoference. Vi är alltså konstant frånvarande i samvaron med varandra,  och i det här sammanhanget är det värsta tänkbara att kontakten till våra små barn blir lidande då vi inte noterar dem. Här skulle det dåliga samvetet kunna komma krypande igen, men jag kan dra en lättnadens suck för det var inte aktuellt med smarttelefoner när mina barn var små. Jag satt vid sandlådan och kommunicerade med dem på riktigt. Tänka sig. I och för sig ska man väl fortsätta att komminucera med sina barn när de växer upp och blir äldre?  

Men hur vill det bli i praktiken? Några svajp medan man tillreder middagen, bara några i bussen eller på tåget, bara några sista innan man lägger sig? De korta meningarna och utropen börjar skapas till något större medan man sedan ligger vaken i vargtimmen. Världsångesten hittar hem i ditt sovrum. Och fick du egentligen ut någonting av de nyhetsrubriker och bilder du såg innan du släckte lampan?

Med det här vill jag inte säga att jag inte haft en otroligt stor nytta av att hänga med och följa sociala medier av olika slag, för visst har jag ju nått nyheter snabbt och smidigt. Problemet ligger kanske i att jag skumläser, slarvläser är kanske ett bättre ord, och på det bygger jag upp en stor del av min kunskap. Det känns skrämmande att tänka att ett liknande sätt också smyger sig in i mitt sätt att arbeta. Innan man ens hinner gå igenom något på djupet drabbas man ofta av en informationsmättnad och flyttar över till följande sak.

Man har studerat fenomenet och talar också här om "gräshoppseffekten", koncentrationen rubbas och man orkar inte läsa texter som är längre än några rader. Det ges olika råd i arbetshantering och hur man ska sålla bort onödig information, men leder det någon vart? För bara några dagar sedan deltog jag i en föreläsning som berörde sociala medier och där framgick det att vi i Finland i genomsnitt använder nästan fem timmar per dag i dessa medier. Trösten i denna hisnande siffra är att vi numera använder mycket av vår arbetstid till det, att det har blivit ett arbetsredskap går inte att undgå nästan oavsett vilken bransch man jobbar i.

Det är lätt att drömma om ett traditionellt jobb där man inte skulle behöva den här typen av kommunikationsmedel, men det är väl att lura sig själv, det med. Jag har däremot inte i någon större utsträckning stött diskussioner om vilka etikettregler man ska ha i sociala medier då man egentligen kommunicerar i sin yrkesroll. Jag har skrivit om det här tidigare och reflekterat över rollfördelningen inom en organisation. Vågar man diskutera spelreglerna och tillvägagångssätten också i tillsynes små saker? Vilka förväntas vara med och vilken är den stora allmännyttan? Lämnas någon utanför?  Eller ropar alla ut sina budskap enbart för den egna nyttan? Ska man ge en antydan av att vara aktiv på en estrad som sist och slutligen bara tar mer än den ger?

En mycket motbjudande tanke är att vi presenterar oäkta bilder av oss själva bara för att följa med tidsandan och det som på något sätt förväntas av oss. Man kan vara en skicklig skribent och tala i rätta termer, men i verkliga livet kan man vara förbluffande olik den profil man har skapat i sociala medier. I vardagliga situationer, i möten med mänskor ser man kanske ner i golvet och saknar all förmåga på kommunikation. Det finns alla belägg för att det kan uppstå rätt underliga paradoxer i det här, man går inte för det man egentligen lovar ut. Det finns schabloner och kopior överallt, trevliga rader och bilder att lägga till osv. Vi har blivit offer för en ständig poängsättning enligt hur vi viker ut oss och tävlan har utan tvivel en gnagande effekt på självkänslan. Som i Nosedive i Black Mirror. Det kanske inte behövs så mycket till för att vi ska vara där.